Adjö Älskade Chelsea

SUCH Doremis Chelsea FC

Nu har det gått mer än två månader och jag har försökt hitta en "rätt" tid att skriva detta, men eftersom jag inte
verkar kunna hitta det så får det bli nu.....det känns som att det aldrig blir rätt tid för sorg så.....jag skriver helt enkelt
bara direkt ur hjärtat.

Detta , hjärtat är till dig....

Två månader......det är både en otroligt lång tid men på samma gång ingen tid alls......

Jag är både såååå otroligt lycklig och så otroligt tacksam för att få delat mitt liv med denna ljuvliga vän som min Chelsea var.
För det var så...Chelsea var bara min och jag var hennes!

Men sen finns en sida hos mig som gör att jag vill ha mer.....att dela livet med en älskade vän i nästan exakt 11 år är en lång tid, ja
i hundvärlden i alla fall....våra underbara vänner lever ju inte för alltid men när är man beredd på att det ska ta slut?
Jag var inte det! Chelsea var ju så levande och så precis som vanligt in i det sista!
Hur ska man veta att det bara tar slut på ett par timmar? fast det kanske är tur man inte vet??

Chelsea 9 veckor

Chelsea skulle fylla 11 år veckan efter.....det hade vi pratat mycket om, och om att vi kände oss utvalda som fått ha haft Honken i
11½ år och nu skulle gumman bli 11 oxå....Pratade med Linnea samma dag som Chelsea blev dålig på kvällen innan vi visste hon var sjuk....
Hon är så klok jämt...var glad menade Linnea...det kan ändras så snabbt med gamla hundar...och det visade sig snart...
Vi pratade om att hon var så fräsch och att jag anmält henne till Karlskoga och det skulle bli 4:e året på rad hon gick i veteranklass där.
Bara det! Att snart vara 11 år och kunna och vilja vara med i ringen år efter år gjorde Chelsea unik, precis som hon var på
så många andra sätt.

Chelsea i veteranklass 2007 i Avesta, hon slutade på en reservplats i Bästatik!

Men som yngsta dottern sa häromdagen:
Chelsea hade integritet! Henne satte sig ingen på! Och ingen hade behov av det heller, hon var den naturliga ledaren i de flesta sammanhang.

Jag älskar att ställa hund men att få äran att springa med den här LADYN för det var det Chelsea var...en riktig dam och det
som var mest fantastiskt var att andra såg att hon var en utan att känna henne! Det var en ära och vi var ett tätt sammansvetsat team.
Hon gjorde allt för att vara mig till lags, och jag var så tillbaka till henne med för det var vad hon förtjänade, det bästa!
Barnen har alltid sagt att jag specialbehandlat henne ett helt liv. Och det har jag ju gjort.=)
Chelsea var sååå speciell.....och jag har inte riktigt ännu inte fattat att hon inte kommer tillbaka...

Finaste Chelsea....

Quinnie och Chelsea

Två dagar efter hon gick bort och jag satt ute i solen och var tröstlös....helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur hon ligger på sin vanliga plats på trappavsatsen
(precis bakom dörren där hon alltid låg så hon var tvungen att resa sig varje gång nån skulle öppna eller stänga dörren=)
Där ligger hon med sitt leende som hon alltid hade på läpparna och svansen den gick.....det var över på en bråkdelssekund men
jag såg henne....och det var en tröst...att hon såg lika lycklig ut som hon jämt gjorde....och mådde bra!

Jag ringde Linnea igen.. när 4 dagar hade gått och grät som ett barn....och undrade hur länge det skulle göra så ont som jag hade i hjärtat då...
Linnea svarade bara att:
Det kommer att ta lång tid....det gör det med "de där" speciella individerna och Chelsea var en speciell hund, ja mer än en hund.
Och ja Linnea du hade helt rätt....det slutar aldrig att göra ont, man lär sig bara leva med smärtan.... den blir uthärdligare efter ett tag.

Jag och Chelsea i Karlskoga 2008

Högbo 2008

Extra ont gör när man som vi förlorat 3 av våra underbara vänner på 10 månader....det blir en så stor omställning att leva med en flock på
5 individer till att sen drastiskt bara minska och minska och nu är det bara Tutti och Ebba kvar...
Och när Quinnie gick bort så var det ju så otroligt chockartat för sonen allrahelst som hittade henne död bara ett par timmar efter han lämnat hemmet.
Mer om det kan du läsa om på Quinnies sida men hennes dödsorsak var så ovanlig så obducenterna undrade var det var....det var en chock!!

Men oavsett om hundantalet är 5 eller 8 eller 1 så är varje bortfall så otroligt stort...de är individer och de är våra familjemedlemmar och
det gör ont! Men det gör otroligt gott i hjärtat både att få leva med hundar och få leva med minnet av våra älskade vänner även fast de inte finns kvar.

Chelsea och Nattis i vårat Hallsta....man ser i blickarna vad kärlek gör med en!

Chelsea hade den sista månaden varit extra hungrig och Chelsea var ingen som kastade i sig mat, så jag var till vet med henne.
Fick vänta i två veckor för ultraljud och där hittade man en nybildning av en tumör i levern en mycket liten en....men där var anledning till hungern
hon bildade eget cortison kan man säga och var ständig hungrig och törstig men fick nu medicin till det. Speciallisten sa att denna tumörform kunde ta flera år
eller så kunde det ta bara ett par veckor men eftersom Chelsea låg på ultraljudsbordet och krafsade med tassen på honom och svansen hade ner handspriten på
golvet så trodde han att det troligen skulle ta längre tid på Chelsea....han frågade om hon hade gått i avel. Ja sa jag.
Det var bra det! Såna här individer som din tik, såna skulle det födas mer av! Vilken mentalitet på en berner! Matte blev ju stoltare än vanligt den dagen=)
Jag slutade dock med medicinen då Chelsea blev för trött, man ska inte behöva sova bort det sista av sitt liv då får man göra nåt annat av det, det hade
jag bestämt sen långt tidigare...

Jag hade aldrig trott att 2 veckor senare så skulle hon försvinna från mig av sviterna....
Torsdag natt den 29 april då hade Chelsea lite svårt att komma till ro när hon skulle sova det var allt vi märkte. Hon flyttade sig flera ggr och sånt höll
hon aldrig på med. Hon gick och la sig och där låg hon tills ja om jag skulle på toa eller så då var hon snart mitt i ansiktet på en och skulle ha
en massa kärlek och gos, strunt samma om klockan är fem på morgonen=)
Nattis och jag beslutade att åka in till Strömsholm på natten. Vi var livrädda att nåt skulle inträffa så hon skulle ligga livlös när man vaknade....vi är ganska
märkta av när Quinnie dog och att man anklagar sig själv vad det var man missade och varför man inget såg....

Vi kom in men veterinären tyckte hennes allmäntillstånd var alldeles för bra för att hon skulle vara allvarligt sjuk (de trodde väl det var en hysterisk matte)
så de tänkte skicka hem oss men så tog de in oss så det togs prover som alla såg bra ut men jag bad dem ta en plåt på bröstet och där fanns det som jag var så rädd
för. Hon hade fullt med tumörer runt hjärtat och i lungorna. Och naturligtvis fanns inget att göra!
Jag och Nathalie fick 10 egna minuter med Chelsea innan det var dags....tack och lov så viftade svansen in i det sista och hon var så söt:
hon krafsade på veterinärens arm när det var dags och puttade som hon alltid gjort på alla: klappa mig!

Tänk att det kan vara så svårt att andas! Nåt man gör jämt och helt plötsligt är det som att luften är slut!

Det känns som man sviker det finaste som finns när man nickar till vetrinären och ger klartecken att man är beredd. Det är man aldrig!

Att åka därifrån och lämna sin vän på golvet...det känns som man sviker så in i norden...men samtidigt så vet man att man gjort det enda rätta!
Att inte låta sin vän lida i onödan utan få ett värdigt slut, det är att ta ansvar det vet man oxå...men ändå känner man sig som den största
bedragaren som finns!

Och nu...
2 månader senare och efter ha skrivit detta så bryter man samman igen.....men en dag då Chelsea möts vi igen!
Ta väl hand om Honkebonk och Quinnan under tiden som du jämt gjort.

Vi älskar dig Chelsea!

Ett speciellt tack till Linnea och König på Doremis kennel för den underbara bästa vän nån kan ha!
Chelsea var fantastisk!

Lite blandade bilder från Chelseas liv: